Dags att säga ifrån

Det är dags att sätta ner foten och lyfta huvudet högt. Vi måste lära oss att säga. Vi är svenskar och vi är stolta över vårt land, våra rötter och traditioner. Det börjar mer och mer bli tabu att ens kritisera invandringpolitiken, ha en tröja med svenska flaggan på. Folk dödshotas av muslimska terrororganisationer för att man satiriserar dersas ledare.
Samtidigt som vi skall hålla tyst och inte visa var vi kommer ifrån breder terrorn och otryggheten ut sig på våra gator. Gamla människor blir nerslagna. Gärningsmännen var mörkhåriga och bröt på okänt språk står det i beskrivningen. Ett fall som rört mig mycket är Emma Pettersson i Kristianstad. En tjej som bröt med sin utländske pojkvän, förvisso föddi Sverige men med i vårt land ej accepterade värderingar. Han såg henne som sin ägodel, så han försökte förgöra henne. Han våldtog henne, ströp henne, misshandlade henne så hon fick svåra hjärnskador. Han knivskar henne. Länge var det ovisst om hon skulle överleva. Hennes pappa har en sida på Facebook där han beskriver rättegången. Killen som lär heta Fadi, men benämnts Casper i tidningarna lämnade henne åt sitt öde på Rinkabyfältet.
Idag har Emma skador för livet, det är ovisst om hon kommer att ens leva i närheten av ett normalt liv. Många tycker liksom jag att en person som gör detta har förverkat sin rätt till att leva i detta landet. Men vederbörande är svensk medborgare. Så det blir alltså skattebetalarna som får stå för fiolerna. Fadi kan både utbilda sig och annat i fängelset. Om 10 år kommer han ut med gott uppförande. Hans föräldar försökte dölja brottet. Man kan kanske tycka att det är ”kärlek” till sitt barn. Det där är alltid en balansgång. Man vet klart inte hur man reagerar om ens barn skulle hitta på något sådant. Men jag tror i alla fall att jag skulle övertalat mitt barn att anmäla sig själv.
Jag är Sverigedemokrat, patriot, nationalist, stolt svensk. Men rasist är jag inte.
Jag respekterar invandrare som lever efter våra regler och lagar. Som vill bli en del av landet, istälelt för att leva i ett land i landet.
Det är inte ok att springa runt med Burka i vårt land. Vi skall helst inte ha keps på inomhus, det fick vi lära oss när vi var små och det har vi lärt våra barn. Vi hälsar genom att ta i hand och vara artiga.
Här visar vi ögonen och ansiktet Vårt samhälle bygger på öppenhet. Om jag kommer till Jemen så får jag ta på mig en burka, annars blir jag stenad tilll döds. Där är det inte tillåtet att visa någon kroppsdel om man är kvinna.
Nu tänker jag inte flytta till Jemen, jag skulle inte ens flytta till Danmark. Jag är svensk och jag stannar här. Vem vill missa den svenska våren med den friska luften, fågelkvittret, gränskan. Rådjuren på ängen. Midsommarfirandet, kräftskivan etc. Svenska traditionersom vi skall var stolta över. Vi skall också anamma en ny tradition. Nationaldagsfirande. Vi skall bli som norrmännen och utropa, ja vi älskar detta landet.
Vi måste stänga gränserna med omedelbar verkan för att rädda vad som räddas kan av den svenska välfärden. Kakan räcker inte till hela världen. Vi kan utbilda de som kommit hit med en utbidlning som de kan ta med sig hem till sitt hemland och bygga upp det. Man överger inte sitt land frivilligt. Något är fel.
På 1800-talet var det svenskar som reste till Amerika. En strapatsrik resa, där många dukade under. De som reste över anammade det amerikanska sättet att leva, men de var innerst inne Svenskar. Än idag finns det svenskbyar. Men de bevarar traditioner, samtidigt som man lever som det amerikanska folket. En utmärkt kombination, där man rättar sig efter landets regler och förutsättningar, samtdigt som man för sina traditioner vidare.
I veckan dog min särbos mor. 86 år gammal sinade krafterna och viljan att leva. När hon skulle in till sjukhuset ringde de till min särbo och frågade om han kunde åka med för det fanns ingen personal. På sjukhuset fick hon ligga med blöja, fast hon egentligen kunde gå på toaletten. 1 vecka på sjukhuset och dessförinnan 2 veckor på kommunens vårdhem, så ändades hennes liv. Det var ingen som tog livet av henne bokstavligen utan livsgnistan försvann. Det dras in på resurser. Nu finns det inte utrymme för livsgnistan längre. Det där lilla som får en gammal människa som slitit och släpat och byggt detta landet för att vi skall ha det bra. Skall det verkligen inte finnas någon värdighet kvar, kan man lika gärna införa ättestupan. Den är skonsammare än detta som kallas äldrevård.
I skolan går våra barn ut utan att vara läs och skrivkunniga. I vår kommun har det förekommit att ett stort antal barn, likagamla som min yngste son gått 9 år i skolan utan att lära sig skriva och läsa mer än hjälpligt. Man har inte utrett ev dyslexi förrän i 9:de klass. SKANDAL.
Nu drar man in på alla resurspersonal, elevassistenter m.m. på kommunens högstadie. Samtidigt har det flyttat in ca 70 ”ensamkommande flyktingbarn”, en del mycket svartmuskiga och skäggiga ålder ? tja, sägs vara under 18. Men de skall ha skolgång och det ordnar man fram. Där är det ingen resursbrist. Samtiditgt går man ut med lögner för kommunens invånare och skattebetalare och menar på att det kostar inte kommunen någonting. Men sedan kryper det fram ryktesvägen Skolgången får kommunen betala.
Kvittar ändå, det är våra skattepengar som går till detta kalas. En del av flyktingboendena drivs av ett företag som heter Attendo. Registrerat och med säta i lågskatteländer. Pengarna rinner ut ur landet.
Detta måste vi ändra på. Så valet 2010 blir ett ödesval. Det blir det viktigaste valet någonsin. Nu avgörs Sveriges framtid. Vi kan inte låta de etablerade partierna leka längre. De driver vårt fina land ner i ruinens brant.
E Rosqvist