Värdighet och respekt när krafterna tryter

Sverige har alltid stoltserat över den fina välfärden. Denna glorian har kommit rejält på sned under de senaste 30 åren. Det skylls på resursbrister. Man kan ifrågasätta när det började gå snett. var det när Äldreomsorgen blev kommunal? när skolan blev kommunal. Kanske det. Jag tror att de flesta här i landet som har någon form av empati inombords och inte är helt iskalla känslomässigt upprörs över de reportage om äldre där en part blivit sjuk och behöver flytta till "hemmet" och den friska parten inte får flytta med. Det är inte många år sedan som ålderdomshemmet här hemma i byn hade förhållandevis friska boende. Man såg dem ute på byn. Många gubbar fick flytta till hemmet när frun dog. De kunde inte så mycket som koka ett ägg. Med rollatorns eller käppens hjälp tog de sig fram.
I början av 90-talet jobbade jag en kort period inom äldreoomsorgen här i Kågeröd. Vikariat innan jag gick den utbildning som sedan ledde till det jag jobbar med idag.
Jag är ingen vårdmänniska och jag är väldigt glad att jag inte jobbar inom vården idag. Dels är det uselt betalt dels innehåller det inte någon form av värdighet. Endast ensamhet. Var tog hjärtat vägen i verksamheten. Något är fel när man drar in och drar in på hjälpen. För 20 år sedan fick ensamma damer hemhjälp som bestod av hjälp med städning, tvätt, att gå och handla, det fanns tom tid att gå ut på promenad. Idag klockas hemtjänstpersonalen som gör ett enormt jobb och det är absolut inte personalens fel att det är som det är, utan högre styrande chefer.
Det äldre paret som träffades på lördagsdansen när förra seklet var ungt varför skall de inte få tillbringa sista åren tillsammans även nä krafterna tryter. Vad är det som är fel. Vi kan skicka massor med pengar till afganistan, bidra till fntrupper, skicka pengar via något halvtaskigt redovisat sidaprojekt. Miljarderna rinner ut ur stadskassan. Äldreomsorgen läggs ut på entreprenad. PRIVATISERA skriker man . In kommer företag typ attendo som har ett enda syfte, tjäna pengar. för att tjäna så mycket som möjligt så har man registrerat sig i något lågskatteland. SKattepengarna rinner ut ur landet och in på kontot till någon av ägarna till attendo som ligger och solar sig under palmerna i någon av bananrepublikerna rökandes på en fet cigarr och med en paraplydrink som serveras av någon av de mörkhyade tjänarna som jobbar för en spottstyver, dansande i hulahulakjol runt totempålen.
Var detta fördomsfullt, ja kanske det, och kanske lite överdrivet, men budskapet är där. Pengar som skall gå till vård och omsorg rinner ut ur stadskassan och de kommunala kassorna.
Det var bättre förr säger många och jag tror att det var det.
Rummen på ålderdomshemmen var små, det fanns inte dusch på rummen, i bästa fall toalett. Men det fanns inslag av mänsklighet.
Jag har svaga minnen av min morfars mor och far. Ella och Per. Bilder finns i fotoalbumet och jag har svaga minnesbilder från ålderdomshemmet i Hammar. De dog runt 1970 kort tid efter varandra. Ella blev senil, tror det var efter en hjärnblödning då hon även förlorade talförmågan. Jag tror att hon förstod allt som sades, men blicken stirrade tomt framfrö henne, hon tryckte ens hand när man pratade med henne. Hennes man per kommer jag ihåg som en drickande åldring som alltid var arg och skällde. Kanske är det för att jag har hört berättas om honom, mer än vad jag kommer ihåg honom. De hade 12 barn tillsammans, varav 10 uppnådde vuxen ålder. min morfar var äldst. Äktenskapet dem emellan sågs väl inte med blida ögon av hennes föräldrar. Hon var av s.k. finare familj. De hade det fattigt och eländigt, lönen söps ofta upp på lördagen, hustrun fick klara den växande barnaskaran efter bäst aförmåga. Gubben prylade dem efter sin bästa förmåga. Men bortsett från detta så var hemma mer mänskliga än idag. De fick flytta dit när de var friska och hade livsglädje kvar. Det var gemenskap, gemensamma måltider och snack vid kaffebordet. Idag finns inte de gamla ålderdomshemmen, dit flyttas äldre när de absolut inte kan bo hemma längre, dvs när hemtjänstpersonalen inte klarar av dem längre. När de flyttat in på hemmet går det fort. Sedan knackar sankte per på dörren ganska fort ingen kan leva utan livsglädje, när den försvinner så rinner livet ur människan.

Kågerödmurveln